Hörseln har stor betydelse för nästan alla aspekter av livet – våra relationer, vår självbild och hur vi praktiskt hanterar vår vardag. Men detta fantastiska sinne handlar i inte bara om öronen och hörselorganet. Vi hör också med hjärnan och våra övriga sinnen.
Människan och hörseln
Lästips
”Hörseln det första sinnet” av Konrad S. Konradsson. Boken beskriver hur hörseln fungerar, olika hörselskador och dess konsekvenser med mera.
En person som hör bra kan uppfatta, sortera och tolka ett brett spektra av ljud, från en surrande mygga till vrålande jetmotorer. Spannet brukar sträcka sig mellan 20 och 20 000 hertz (svängningar per sekund). Störst är känsligheten i intervallet 500–4 000 hertz, där ljudet av mänskligt tal ligger.
Vi människor är sociala varelser, ”förprogrammerade” att kommunicera och interagera med andra. Därför är vår hörsel särskilt inriktad på att uppfatta och urskilja röster. Vi försöker automatiskt, utan att ens tänka på det, hitta betydelse i det en mänsklig röst säger. Om vi inte kan uppfatta allt som sägs försöker vår hjärna ”fylla i luckorna” för att få ett begripligt sammanhang.
Särskilt tydligt blir detta i stökiga ljudmiljöer. Där försöker vår hörsel och hjärna automatiskt sortera bort ”bruset” och fokuserar istället på den betydelsebärande ”signalen”: talet. Det är därför inte så konstigt att undersökningar visar att vi störs mest av andra människors prat. Vi har helt enkelt svårt att sortera bort rösterna, även när vi inte vill lyssna på dem.
När vi får en hörselnedsättning försämras förmågan att sortera ljud. Röster vi vill höra flyter ihop med bakgrundsljudet till en otydlig gröt. Även barn, äldre samt personer med annat förstaspråk har svårare att urskilja tal över bakgrundsljud. Man brukar tala om olika behov av ”signal-brus-förhållande”. Tabellen nedan visar vilken skillnad i ljudnivå som behövs för att olika grupper ska kunna uppfatta tal i miljöer med bakgrundsljud.
Örat och hörselorganet
Örat består av tre delar
- Ytterörat omfattar öronmusslan och hörselgången
- Mellanörat är trumhinnan, hörselbenen och örontrumpeten
- Innerörat består av hörselsnäckan samt balansorganet. Här börjar också hörselnerven.
När vi hör leds ljudvågor in genom hörselgången till trumhinnan, som kommer i svängning. Hörselbenen leder sedan in ljudvågorna i hörselsnäckan, till hörselns sinnesceller – hårcellerna. En del celler tar emot höga ljud, andra låga. Hörselnerven transporterar dessa ljudsignaler till hjärnan, som tolkar och ”talar om” för oss vad vi hör.
Ytterörat fångar in ljudet
Våra trattliknande öronmusslor har en form som gör det lättare att fånga upp och förstärka de ljud som kommer framför oss. Vindlingarna och vecken får ljudet att studsa på ett sätt som hjälper till att informera oss varifrån ljudet kommer.
Att hålla en hand bakom örat förstärker ljudet ytterligare, vilket många som hör dåligt har märkt. Det är också denna ”tratteffekt” som gjorde att hörselskadade förr i tiden fick förvånansvärt god hjälp av de hörlurar som användes då.
Genom hörselgången förs ljudet från ytterörat in till mellanörat. Hur hörselgången ser ut varierar – den kan vara olika trång och olika rak. Om det uppstår hinder i denna gång, till exempel vatten i örat eller en vaxpropp, hör vi sämre.
Mellanörat förstärker ljudet
Trumhinnan utgör gränsen till mellanörat, som innehåller en kedja av hörselben som kallas hammaren, städet och stigbygeln. Dessa ben har till uppgift att förstärka ljudet och föra det vidare till innerörat. Benen kan även bidra till att dämpa starka ljud, så att hörseln skyddas.
När ljud når trumhinnan börjar den vibrera, vilket sätter hammaren i rörelse. Hammaren är ledad mot städet, som har kontakt med stigbygeln. Stigbygeln är i sin tur fäst vid ovala fönstret, en öppning mellan mellanörat och innerörat.
Hörselbenen finns i ett hålrum, som hänger ihop med svalget genom örontrumpeten. Detta gör det möjligt att utjämna trycket på trumhinnans båda sidor, till exempel när vi sväljer eller gäspar. Om vi har svårt att tryckutjämna, till exempel om vi är förkylda vid flygning, kan vi därför få ont i och lock för öronen.
Innerörats hårceller omvandlar ljudet
Balansen sitter i örat
I innerörat finns också vårt balansorgan, som innehåller två salthaltiga vätskor. Inuti de så kallade båggångarna och snäckan finns endolymfa. Omkring de båda organen finns perilymfa. Menières sjukdom har samband med för mycket endolymfa, vilket skapar ett övertryck och leder till attacker av karusellyrsel samt lockkänsla, hörselnedsättning och tinnitus.
När stigbygeln vid ovala fönstret kommer i svängning sätts vätskan i innerörat i rörelse. Ljudet fortplantas som en våg genom en vätskekanal – hörselorganet – som löper från basen till toppen på den så kallade snäckan (cochlean). Denna vågrörelse böjer de små håren på örats sinnesceller (hårceller), vilket aktiverar cellerna så att de skickar en elektrisk nervimpuls till hörselcentrum i hjärnan. Det är först då, när impulsen når hjärnan, som vi uppfattar ljud.
De över 15 000 hårcellerna i snäckan ligger i samma ordning som tangenterna på ett piano. I basen av snäckan finns hårceller som aktiveras av den ljusaste diskanten. När man går högre i snäckan aktiveras hårcellerna av gradvis mörkare toner.
Hårcellerna är kopplade till hörselnervtrådar som hanterar just den ljudfrekvensen. När en ljudimpuls skickas vidare till hjärnan tas den emot av hjärnceller som är vana att hantera just den frekvensen. Även olika områden i hjärnans hörselbark är bestämda till hantera ”sin” ljudfrekvens.
Snäckan (cochlean) är ungefär lika stor som en ärta – cirka fyra millimeter hög och nio millimeter bred i basen.
I denna animation kan du se hur det skulle kunna se ut om snäckan ”rullades ut” och aktiverades av ljusa och mörka toner.
De yttre hårcellerna ger hörselskärpa
I hörselorganet, i örats snäcka, finns det omkring 3 400 inre hårceller och 12 000 yttre hårceller. Dessa celler sitter på ett membran som gungar när ljud sätter vätskan i snäckan i rörelse (se ovan). De yttre hårcellerna sitter längre ut på membranet och förstärker membranets rörelse med sin lilla dans. Det i sin tur hjälper de inre hårcellerna, som har mer kontakt med hörselnerven, att reagera på svaga ljud och att urskilja små skillnader mellan ljud.
Om vi förlorar yttre hårceller, som vid en hörselnedsättning, får inte de inre hårcellerna denna hjälp att uppfatta ljud. Följden blir att en del ljudsignaler inte skickas vidare till hjärnan. Vi får också svårare att skilja på tal och bakgrundsljud i en stimmig ljudmiljö. Med andra ord: vi får svårt att höra.
Två öron ger mer information än ett
Det är stor skillnad på att höra med två öron istället för med bara ett öra. Med information från två öron räknar vi omedvetet ut var ljudkällan är, vart den är på väg, ljudets egenskaper och så vidare. Sådan riktningshörsel gör att vi blixtsnabbt kan uppfatta vem som pratar var, hur en bil färdas, var någon som ropar befinner sig och så vidare.
Denna förmåga att tolka ljud beror för det första på att ljudet hörs starkare på den sida ljudet kommer ifrån, eftersom huvudet dämpar ljudet innan det når det andra örat (så kallad ”huvudskugga”). För det andra når ljudet det öra som är närmast aningen tidigare. Utifrån detta navigerar vi i tillvaron.
Studier visar också att alla, med eller utan hörselnedsättning, har lättare för att uppfatta tal i bakgrundsljud om vi kan höra med två öron. Med två öron kan vi fokusera hörseln på ett annat sätt, och omedvetet välja att undertrycka ljud som kommer från en sida och förstärka ljud på en annan sida.